Penseln styr handen över pappret,
pennan faller för bokstävernas lockelser
Ramarna brister och faller sönder
och jag sipprar ut genom de lömska sprickorna
Mörkret sänker sig över rummet
timmarnas visare rusar alldeles för fort
Kroppen och förnuftet skriker förgäves
deras rop ebbar ut i tystnaden som omger mig
Det är min egen längtan som förråder mig,
en florstunn gräns mellan kreativitet och galenskap
Skaparhjärtat slår hårt för manisk vilja
och varje sekund är lika viktig som livet självt
Andetagen tillhör inte längre mig
Tideräkningen har lämnat sin trygga hamn
Jag är lämnad ensam på öppet vatten
med en brinnande själ som söker sin död
Fast hjärtat älskar innerligt starkt
har det glömt de knappt märkbara skillnaderna
Det vilda och det tama leker ivrigt tillsammans
men oaktsamheten skapar offer för hängivenhet
Också kreativiteten behöver sina ramar
åtminstone för ögon lika blint seende som mina
Jag kastar mig in i dess glittrande djup
viss att dörrarna är tunga att öppna inifrån
Min spegelbild är lika klar som natthimlen
men visar endast en sida av sanningen
Den andra trollbinder mig vid färgernas makt
och orden vingklipper mina sista flyktvägar
Jag är en del av detta mystiskt vackra väsen
älskar uttrycken som dansar fritt i själen
Det är ett samspel mellan svarta och vita eldar
som kräver också min försiktighet
Penseln styr handen över pappret,
pennan faller för bokstävernas lockelser
Ramarna brister och faller sönder
men på rätt sida gränsen är det magiskt
© Maria Therese
