Jag sitter i en park, på en bänk i skuggan, alltid i skuggan. Jag älskar solljuset, men det blir för varmt. Dessutom har jag en tendens att bli röd som en tomat. Jag saknar min solhatt, brukar inte gå ut i sådant här solväder utan solhatt, men nu har jag tappat bort den. Mamma ville köpa mig en ny när hon var här, men jag sa nej. Det var dumt. Men jag trodde inte sommaren skulle komma så fort. Vi köpte en vårjacka istället. Vi borde kanske gjort tvärtom med tanke på vädrets helomvändning. Fast jag tycker om jackan förstås. Den är blå och fin och jag tycker om den trots att min mormor sa att jag inte alls kunde ha en sådan jacka. Det kan jag visst.

Jag sitter där ensam på parkbänken, tittar på människor och läser. Jag tycker om att titta på människor. Föreställer mig hur deras liv ser ut. Egentligen har jag ingen aning, baserar allt på det jag ser. Ytligt. Men ganska intressant ändå. Och jag undrar vad folk tänker när de ser mig. Hur tror de att mitt liv ser ut? Jag tänker att många förmodligen har alldeles fel, och att jag förmodligen har lika fel om dem. Det finns så mycket som döljs av ytan, så många djup och dimensioner där inom varje människa. Så mycket som inte syns, inte hörs, inte pratas om.

Jag sitter vid en fontän. Eller, i alla fall en fyrkantig kloss som sprutar vatten i en cirkel omkring sig. Som en vattenspridare. Fast fontän låter finare. Stundtals ligger vinden så att jag får vattenstänk i ansiktet. Det gör ingenting. Jag ser människor svalka sig i vattnet. Människor, hundar, duvor. Och små barn som går närmre och närmre, men börjar gråta när de plötsligt blir våta. Mammor som pedagogiskt försöker förklara att det är självklart att man blir blöt om man går rakt in i vattenstänket. Ja, det är intressant att studera människor.

Det kommer två små flickor springande in i parken. Den ena säger plötsligt till den andra att hon har bajsat på sig. Hon lyfter på kjolen och blir kladdig om fingrarna. Hon försöker tvätta av sig i fontänen, men det går inte så bra eftersom hon om hon ska kunna tvätta av fingrarna i en tät stråle av vatten måste gå så nära mitten att hela hon riskerar att bli blöt. Hennes kompis säger att de måste springa hem, de verkar bo i närheten och är i parken utan föräldrar. De börjar gå bortåt igen, men tjejen säger att hon är kladdig. Kompisen drar henne med till en buske som man kan krypa in i, säger att hon kan torka sig där inne. Fast det slutar med att de springer iväg i alla fall, ut ur parken och in på innergården mitt emot. Det är allt jag ser. Så, varför tar jag upp det här? Inte för att jag tyckte det var roligt. Inte för att jag vill hånskratta åt dem. Utan för att jag tycker den där självklara, ogenerade ärligheten är så vacker.

Inte för att jag brukar bajsa på mig, eller om jag gjorde det skulle vilja berätta för människor om det. Men själva principen. Att så ogenerat säga sanningen. Att inte hymla eller försöka dölja, utan att berätta. Prata om allt, utan att tänka på omgivningens reaktioner. Utan skam. Och att ha en vän som tycker det är lika normalt och acceptabelt som en själv. Jag avundas barnen det. Att våga, kunna, prata om allt. Ärligt, rakt på sak. Precis som det är. För att bajsa på sig är lite som att leva med psykisk sjukdom. Det är också något man inte pratar om. Något som är fult och skamligt och som man ska gömma undan. Något man inte kan prata om, får prata om, något som ingen vill höra. Man säger inte: ”Jag har ångest” bara så där.

Jag läser Ann Heberlein där på parkbänken. Hon skriver om att vara sjuk. Hon skriver om att vara frisk. Och hon skriver om att skriva. Hon skriver så mycket som jag känner igen mig i. Hon skriver om det där som man inte får prata om fullt ut. Det där man kan skriva om, om det är en berättelse, eller om det handlar om någon annan. Eller som man kan tangera lite lätt om man inte blir för allvarlig. Då är människor som dricker alkohol lite charmiga, depression betyder djupsinnighet och lite våldsamhet är spännande. Svarta och vita sidor man kan skriva om och prata om, så länge man håller upp fasaden och inte blottar dess djup i en själv. För man får inte visa sin bräcklighet, sin svaghet, sitt helvete. Man får inte falla handlöst och blotta sina avgrunder. Man får inte visa att det är förlamande, måste fortsätta vara välfungerande. Så att man inte skrämmer människor.

Det får inte komma för nära. Man kan läsa om det, de friska kan hälsa på i de sjukas värld, vill göra det, men bara om de kan välja att när som helst dra sig tillbaka. Om det får vara på låtsas. Inget man behöver bli engagerad i. Och man låtsas att det inte är på riktigt, att det är fiktion, att det inte finns. För om det inte finns behöver man inte oroa sig. Då kan man fortsätta leva i sin lyckliga värld, utan att bry sig. Då kan man avfärda människors försök att säga: ”Jag har ångest”, med att säga att det nog inte är så farligt. Och så vänder man ryggen åt alla de som skriker efter hjälp.

Jag tänker mycket på vem jag är. Och på vem jag är i förhållande till andra. På vem mina sjukdomar gör mig till, och på vem jag skulle vilja vara. På vad som är karaktärsdrag och egenskaper, och på vad som är sjukdomssymptom. Ann Heberlein skriver i sin bok Ett gott liv: ”Jo, den som är deprimerad eller ångestfylld är svag, men hon är inte sjuk på grund av svaghet eller någon annan moralisk defekt. Känslan av svaghet och otillräcklighet är en konsekvens av depressionen, rentav ett symptom. Ett symptom, en del av sjukdomen: Svagheten är inget karaktärsdrag. Svagheten är inte konstant. Den läks. Som ett sår eller ett benbrott. Trots det odlas fortfarande föreställningar om psykiskt sjuka som klena gnällspikar som mest av allt behöver en spark där bak. Skärpa sig. Ta sig samman.” Det är viktigt att minnas det. Både för den som är sjuk och för människorna runt omkring.

Jag fortsätter läsa. Att läsa om det friska blir ett hopp. Jag påminner mig, försöker pränta in i huvudet att detta mörker inte är allt. Att det finns ljus. Att jag också kan ta mig dit. Och jag sitter kvar längst i parken. Människor kommer och går och jag sitter kvar och läser. Jag är en gammal kvinna, samtidigt som jag är ung. Och jag läser om det sjuka och det friska, om det svarta och det vita, läser om mig själv och om Ann, och tittar på människorna som passerar. Vad är det de ser när de ser på mig? Och vad skulle de se om de tittade mig tillräckligt djupt i ögonen? Men som Ann Heberlein säger; ”det gör man inte. Det gör man inte för det vill man inte, veta hur människor egentligen mår. Man ser det röda läppstiftet och tänker att allt är bra”. Jag har inget rött läppstift, men jag har fåniga tofsar och färgglada kläder. Och färgglada kläder betyder att allt är bra. Oavsett vad ögonen säger.

Jag stänger boken, virar sjalen tätare omkring mig. Solen försvinner bakom träden, människorna lämnar parken. Jag reser mig och går. Hemåt. Bortåt. Lämnar inte ett spår efter mig, lämnar bänken lika tom och tyst som jag fann den. Och ingen kommer minnas att jag suttit där några varma, livfulla timmar i maj. Ett osynligt avtryck. Som vita bokstäver mot vitt papper. Som genomskinliga tårar bakom ett vackert leende…

Jag är sur och ledsen och trött och irriterad och allt på samma gång. Jag är arg på allt och alla och ingenting. Spyr på lägenhetsletande, skolan och på denna stad. På ensamheten och tråkigheten, på att sitta här och ruttna bort för att ingenting har mening. Jag vill inte vara här, och samtidigt har jag ingen annanstans att ta vägen. Jag skriver ord utan att tänka efter, skiter i hur det låter, jag är bara frustrerad…

Frustrerad på mitt dumma liv, och på att jag gör det så tråkigt. För det är jag som inte orkar. Inte gör. Inte engagerar mig i mitt eget liv. För jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vet inte hur man gör. Jag är trött och vill sova och vill inte bry mig om någonting. Jag vill inte träffa folk, simma eller sjunga i kör. Jag vill inte leta lägenhet i en stad jag inte vill bo i. Jag vill inte vara här. Jag vill inte vara någonstans. Blääääää på allt!!

Jag är än en gång fast i detta dumma träsk där jag inte vet vad jag ska göra eller var jag ska bo. Jag är så trött på det. Så trött på att aldrig landa, att aldrig hitta den där hanterbara vardagen. På att aldrig veta hur framtiden kommer se ut. Det där vackra grå. Frustrerad på att alltid vara så jäkla ledsen och trött. Jag vill inte vara trött. Jag vill inte vara så pessimistisk. Jag vill inte att allt ska göra så ont och vara så jobbigt. Jag vill bara vara jag. Orka med livet. Men det gör jag inte. Det är bara fel. Allt är bara fel, fel, fel och jag vill ingenting. Jag hatar att inte vilja någonting, att säga nej innan jag provat, att skita i allt för att det tar sådan energi att bara andas.

Och det är sommarvärme och solsken. Människor cyklar, promenerar och har picknick i gröngräset. Människor är tillsammans, skrattar, lever. Jag är trött på att vara ensam. Att gå omkring som ett spöke och titta på människor som har roligt och trevligt tillsammans. Jag har ingen att ringa, ingen att träffa. För jag känner ingen, inte en enda människa i denna Sveriges femte största stad. Och jag tänker att det var ett idiotiskt beslut att bestämma sig för att vara kvar här. Men samtidigt vill jag ge det en chans, stanna kvar, se vad det kan ge mig. Men hur ska det kunna ge mig någonting när jag vägrar öppna ögonen, öppna dörren och ta emot. När jag är sur och ledsen och trött och inte vill leva. Jag vill inte vara med! Och hur gör man för att träffa nya människor när man inte vill engagera sig i någonting? Jag blir bara så arg på mig själv!

Jag är så less på allt. Allt, allt, allt!! Ja, idag är en sådan dag, då jag spyr på allt vad livet heter. Idag är en sådan där dag då jag bara vill försvinna från jordens yta för att allting gör mig så frustrerad. Jag vill vara frisk. Jag vill orka, vilja, kunna. Jag vill inte vara en passiv disktrasa som helst vill ligga under täcket och förtränga livet. Och ändå är det inte bara att bestämma sig. Jag är så jävla trött på att bli motarbetad av kroppen, av knoppen, av själen. Av allt som bara drar ner mig i det där mörkret. Jag vill se ljus, hitta ljus, vara öppen för ljus… jag vill inte vara jag. Jag vill inte vara jag just nu. Denna tråkiga, ledsna, ensamma varelse som ingenting vill… denna människa som glömmer bort att livet kan ha mening, och att det finns människor där ute som kanske vill vara hennes vän.

250 vänner på facebook, men alltid lika ensam. Bland folk och isolerad. Ensam, ensam, ensam. Och jag förstår det.För jag gnäller och tjatar och surar över smärta, ångest, livet. Jag är frustrerad och arg och vill ingenting. Jag har ont. Jag har ångest. Jag är trött. Jag orkar inte hålla kontakten, orkar inte att ständigt försöka upprätthålla vänskapsband som bryts så fort jag faller. Förlåt. För att jag inte orkar, inte kan, inte vill. Men jag saknar er. Saknar er så det gör ont. Saknar människor i mitt liv, vänner som lyssnar och gråter och skrattar och flummar rundor. Jag saknar mig själv. Jag behöver dig. Dig, dig, dig. Jag behöver dig. Du okända, främmande människa i Västerås som vill vara min vän. Hur ska jag finna dig? Jag vet inte. Jag vet inte hur man gör. Jag har tappat bort min sociala sida. Tappat bort hur man hittar nya vänner.  Men jag behöver det, behöver det så innerligt.

Jag gråter och snörvlar och gråter, patetiskt i min ensamhet, men jag är bara så trött. Trött på livet. Trött på att vara sjuk. Trött på att inte orka. Trött på att alltid känna mig stressad trots att det inte finns något att vara stressad för. Jag vill bara andas. Vill bli omhändertagen, omkramad, lyssnad på. Jag orkar inte vara glad, vara stark, vara framåt och öppen, jag vill bara gråta mina tårar och skrika ut min frustration. Jag vill skita i allt, för jag orkar inte. Jag orkar, orkar, orkar inte.

Nej, idag är en sådan dag. När allt är fel. Fel, fel, fel. Allt är så in i helvete fel, och jag vill inte leva. Inte dö, men inte heller leva. För jag kan inte hantera det. All ensamhet, tråkighet, meingslöshet. Jag kan inte hantera livet,  frustrationen tar över allt. Allt, allt, allt!

Förlåt dessa bittra ord och tårar, men ilskan och sorgen måste få kläs i ord ibland.
Nu orkar jag inte skriva mer.

…men livet är så mycket mer komplicerat än svarta ord mot vitt papper…

Det betyder inte att Du inte får läsa, många inlägg är fortfarande öppna för alla som vill. Men det betyder att om du vill följa min resa också i det mörkaste och ärligaste måste Du ha ett lösenord som ger dig tillträde till också den delen av bloggen. För att få detta lösenord kan du kontakta mig via min mail, på facebook eller genom att kommentera här på bloggen, så skickar jag det till dig. 

Du får gärna lösenordet om du inte är rädd för svarta ord och om du är varlig med det du får läsa, för det är en del av mig. Du behöver inte heller känna mig för att få lösenordet, men skriv gärna lite om du själv och varför du vill läsa mina ord, för jag kommer inte lämna ut det till vem som helst. 

Detta är något jag valt att göra för min egen skull, och jag hoppas att Du respekterar det. Och jag hoppas också att du vill fortsätta följa min resa, oavsett om du vill läsa allt eller inte. 

Varma hälsningar, Maria Therese

Och jag inser också att det finns människor som läser, men att jag inte vet vilka ni är. Ena dagen spelar det mig ingen roll. Andra dagen är det skrämmande att inte veta vem jag delar mitt innersta med. Ibland vill jag skriva rakt ut och fråga; vem är du? Varför läser du mina ord? Men oftast kommer jag tillbaka till att det inte spelar så stor roll. Du får vara här. Du får läsa. Du får känna igen dig, eller uppleva det jag skriver som något främmande. Du får älska eller hata mina ord, ta dem med likgiltighet eller beröras. Du får vara du, om bara jag får vara jag.

Idag försöker jag låta bli att känna. Jag vill inte känna efter och känna den där tunga svärtan. Jag försöker hålla mig på ytan, men jag är inte särskilt bra på det. Men än är det ljust ute, än kan jag andas. Jag räknar minuter i tystnaden och väntar på mörkret. Jag försöker tvinga i mig mat, det går sådär. Försöker tvinga mig att läsa alla olästa sidor i kurslitteraturen, det går inte heller särskilt bra. Lyssnar på musik och försöker hålla mig kvar i andras ord, för att inte falla och fastna i mina egna. Jag är trött. Så fruktansvärt trött. I kroppen. I knoppen. I själen. På livet. På allt.

”Skies are crying, I am watching, catching teardrops in my hands…” Det regnar och jag lyssnar sönder Demi Lovato’s Skyscraper. Försöker känna, minnas, att jag är stark och att jag orkar fortsätta kämpa. Jag faller. Handlöst, nattsvart. Faller. Men jag ska resa mig igen. Ljuger, intalar, övertalar. Tills jag tror att det är sant.

You can take everything I have, you can break everything I am,
like I’m made of glass,
like I’m made of paper

Go on and try to tear me down,  I will be rising from the ground,
like a skyscraper,
like a skyscraper